Visa civilkurage!

Idag, den 22:a februari, är det den internationella brottsofferdagen. Antalet anmälda brott har ökat med 12 procent de senaste 10 åren och bakom alla siffror döljer det sig brottslingar som måste få stränga straff. Men siffrorna döljer även brottsoffer som måste erkännas och få sin upprättning, någonting de idag inte får tillräckligt. Därför är behovet av en internationell dag där brottsoffren uppmärksammas viktig!

En busschaufför vågade nyligen visa civilkurage och gick emellan då en man sparkades av flera andra män. Som tack hotades han med uppsägning! Hur är det möjligt? Är vi på väg mot ett kallt samhälle där allt färre visar civilkurage? Vi får inte acceptera att en person som offrar sin egen bekvämlighet för att bistå en människa i nöd straffas för detta. Vi behöver därför en lag om en skyldighet att bistå en medmänniska i nöd som enbart skulle kräva det som borde vara en självklarhet; att vi efter förmåga, om det kan ske utan fara för eget liv och hälsa, är skyldiga att hjälpa. En sådan lag skulle visa att samhället uppmuntrar engagemang och solidaritet. I förlängningen leder det till minskad brottslighet och ett ökat förtroende för rättsväsendet. Glöm inte dina medmänniskor och gör det du skulle önska att andra gjorde mot dig om du själv blev utsatt för brott: visa civilkurage!

En förberedd frigivning minskar återfall

Gemensam artikel med Göran Hägglund:

Upplevelsen att Sverige har blivit ett mer otryggt land bekräftas av Brottsförebyggande rådets statistik. Den visar att exempelvis våldsbrotten ökat i hela landet. Detsamma gäller för Göteborg och Bohuslän där andelen våldsbrott/innevånare ökade med 31 % mellan 1998 och 2004. Utomhusvåldtäkter ökade under samma tidsperiod med 50 %.

Antalet anmälda brott har ökat med 12 procent de senaste 10 åren. Tre år efter avtjänat fängelsestraff har i genomsnitt 40 procent av de frigivna återfallit i brott. Det finns exempel på hur dålig frigivning kan se ut. Interner som utan förberedelse släpps ut vind för våg och som plötsligt står utanför murarna med sina tillhörigheter i en plastpåse. Inga planer, ingen struktur. Detta må inte vara regel, men det förekommer. Och det duger inte.

Svensk kriminalvård mäktar inte med sin uppgift. Återfallsstatistiken talar sitt tydliga språk. Kriminalvårdens möjligheter att rehabilitera den intagne måste bli bättre och verksamheten måste inriktas på att den dömde inte ska återfalla i brott. Kriminalvårdens viktigaste uppgift är att förhindra att interner fortsätter sin brottsliga bana den dagen de får lämna fängelset. Därför måste verksamhetens huvudändamål, från första dagen i fängelse, vara en återanpassning inför frigivningen.

När fångar friges utan vettig sysselsättning, utan bostad, utan socialt nätverk drivs de rakt i armarna på de kriminella kretsarna. Där erbjuds den gemenskap som samhället förvägrar den frigivne. Kristdemokraterna kommer i en ny regering arbeta för att snarast, med stöd av myndigheter och forskning och i nära samverkan med frivilligorganisationer, skapa ett mer omfattande program inför frigivningen.

Varje intern ska ha ett individuellt handlingsprogram som fokuserar på attityder, beteenden och omständigheter som upprätthåller ett brottsligt beteende. Internen får lära sig problemlösning, att skapa sociala relationer och att utveckla de sidor och färdigheter som det finns förutsättningar för. Konkreta, realistiska deletapper och mål ska finnas uppsatta för att successiv nå en återanpassning. Det är av stor vikt att kriminalvården tar itu med eventuellt drogmissbruk. Det avgör till stora delar om internen överhuvudtaget ska lyckas i framtiden eller inte.

Kristdemokraterna vill satsa mer resurser än idag för att frigöra och stödja personal som kan arbeta med påverkansprogrammen och göra det möjligt för anstalterna att anlita experter om så skulle behövas.

Utöver påverkansprogrammen är det viktigt att se till att de intagna erbjuds arbete och annan sysselsättning inom anstalten. Genom utbildning, undervisning, arbets- och social färdighetsträning ökar förutsättningarna för ett laglydigt liv i frihet.

Alla som friges från ett längre fängelsestraff bör erbjudas en meningsfull tillvaro i form av en praktikplats och en bostad, i kombination med bättre utslussning och motivationsprogram än idag under fängelsetiden.

Det finns de som tycker att man ska låsa in och slänga bort nyckeln. Eller att man åtminstone inte ska stödja en frigivens väg tillbaka i samhället. En sådan attityd kan Kristdemokraterna aldrig acceptera. Den strider mot vår människosyn, och den är ett djupt svek mot alla de brottsoffer som kommer att bli utsatta för återfallsbrott.

Vad vi kvinnor hela tiden haft på känn.....

Om jag som kvinna skulle råka ut för en hjärtinfarkt, behöver ambulanstransport, så visar olika studier följande:

En kvinna får vänta längre än en man på ambulanstransport,
hon får även ett sämre omhändertagande.

Det senaste i raden på diskriminering, allt enligt fackförbundet Sif, är att mäns sjukdomar är lättare att få klassade som arbetsskada.

När ska den krassa verkligheten tas på fullt allvar. Kvinnors och mäns kroppar är olika, inte bara utanpå, utan även inombords. Det är dags att på fullt allvar inse att ha mannen som norm håller inte längre inom forskningen.

Vem vågar?

Var har debatten om en skärgårdsutveckling i samråd och balans tagit vägen? Olika majoriteter i kustkommunerna tävlar om vem som är modigast att lägga ner småskolorna. Argumenten känns igen oavsett politisk färg.

Vem frågar barnen och var finns de eldsjälar till lärare som vågar utmana när det gäller profilering av undervisningsmetoder i småskolorna längs våra kuster.

Visionen om framtidens skärgård som ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt bärkraftigt samhälle, som ger kvinnor och män i olika livsformer och med olika krav på levnadsvillkor, urholkas alltmer.

Först och främst av de lokala politikerna som är pressade av att få budgeten att gå ihop. Påhejade av en regeringens oförmåga att föra en skärgårdspolitik värt namnet. Visionen "Västkusten som en badbalja för de rika besannas alltmer"

Är polisen stressad?

Med tanke på rubriken i dagens Expressen "Hamnade i finkan och glömdes bort":
Människor som blir frihetsberövade vet att inom sex timmar ska deras fall tas om hand, allt enligt ett tydligt regelverk.

Men stressad arbetsituation anges som orsak när äldre glöm bort på toaletter eller när patienter glöms bort i undersökningsrummen. Vilket regelverk skyddar äldre som glöms bort när rutiner naggas i kanten på grund av att personalen inte anser sig räcka till. Äldre glöms framför TV, på toaletter... Vem inom äldreomsorgen vågar gå ut och säga "Det får absolut inte göras misstag, det finns ett tydligt regelverk som säger hur äldre på våra boenden ska bemötas och tas om hand.